Utspelar sig i Vinterpalatsets kejserliga gemak, klockan 15.40 torsdagen den 4 november någon gång i mitten av 1890-talet Nikolaj På sitt rum sitter den skräckslagne och paranoide tsar Nikolaj II och läser böcker om Djinghis Khan och andra gulingars framfart genom historien. Han sitter vid ett stort, med böcker belamrat skrivbord, och bakom honom hänger en karta visande det kejserliga Ryssland. Nikolaj läser högt och kallsvettigt. ”… Djinghis mannar skrek och slogo! Runt omkring låg folk och dogo. De som än med möda stodo, Djinghis efter hästar drogo! Sedan fram sitt svärd han tog å’ rista’ i kropparna namn och logo! tarmar, körtlar… ” Nikolaj slår förfärad ihop boken … och som om inte det räckte! Tack och lov att gulingarna är ett utdöende släkte, så det finns ingen orsak att vara rädd för just dom… … eller var det tvärtom? Han sliter upp en bok och bläddrar förtvivlat letande tills… ”… varhelst den käcka kinesiska armén stannar välkomnas glatt dess tolv miljoner mannar.” TOLV MILJONER!? Är den siffran rätt adderad? Förtvivlat Varför blir jag aldrig informerad? Nikolaj Alexandra In i rummet rusar tsaritsan. Hon är uppenbart uttröttad av sin språngmarsch. Är det nån som ringer, så är det jämt just du och då är det klart att jag springer… flämt, pust, puh. Jag var tvungen att springa då min rullstol var borta och mina tjänare kom fullständigt till korta. De kunde inte hitta en bår ens alls, så jag fick ila hit på min brutna lårbenshals. Jag kom hit från min senaste konvalescens, ser ut som om jag höll på att dö, men det är inget mot hur det känns. Alexandra tittar nu för första gången på sin make. Hon tittar igen och igen tills dess hon utbrister… Men åh, vilken tur att jag skyndade hit! Käresta, när fick du bälgisk-pneumatisk-bronkit? Drar förvånat efter luft <Ihhhrgllllll…< Första symptomet! Andhämtningen i ett uruselt skick! Nikolaj Alexandra Stackelberg Nobel In på scenen kommer en liten grå herre bärande en portfölj och diverse lantmäteriutrustningar. Tillåt mig presentera: hyperingenjör Nobel. Go’kväll. Den store Alfred! En känd herre! Nej, den lille Ludwig, dessvärre. God afton. Men som ni skakar! Hur är det fatt? Åh! Det är bara min portabla stenkross som jag alltid har med mig om uti fall att. Man vet aldrig när man kan behöva något som mal och hackar fram olika typer av grus och makadam. Jaha… Själv är jag inte särskilt duktig, men det jag gör brukar bli bra. I denna sång, till melodin Hooked on a feeling beskriver Nobel de enorma fördelarna med att mura in sig. Sången utförs a capella med Nikolaj & co som kör. Utspelar sig i Vinterpalatsets kejserliga gemak, i hyperingenjör Ludwig Nobels arbetsrum och i Furst Potemkins kvart, fredagen den 17 december en något senare del av 1890-talets mitt Nikolaj Nobel Potemkin In till det vänstra skrivbordet släpar sig en fet, stinkande Potemkin med en oerhört solkig servett stickande upp ur kragen. Säkert en man med stil och etikett. Potemkin börjar skaka och ser sig omkring, får till slut tag på servetten och snyter sig ljudligt. Aaaaaaa… Servett! >FRÄS< Potemkin baddar lättad nacke och panna med den allt solkigare servetten. Jag tar och besöker honom. Jag tror jag skulle vilja höra vad denne ädling skulle kunna tillföra. Nikolaj Nobel Potemkin Fjodor Stackelberg Alexandra Här i krokarna anländer Stackelberg och Alexandra till tsaren Fjodor kommer in på scenen bärande en korg med diverse ”godsaker”. Potemkin stirrar fortfarande egendomligt på de dryga 748 miljarderna som ligger på hans flottiga skrivbord. Jag fick tag på bra öl, sämre bröd och en riktigt dålig vidbränd biff, kantad med aska. Tillsammans med smöret som jag stal blev det 7 kopek och en pantad flaska. Potemkin stirrar konstigt på honom kör honom på dörren beordrande… Champagne! Melodi: ”To Life” ur musikalen Spelman på taket. Sångens inledning sjungs av Potemkin och orkestern. Mot slutet ansluter övriga skådespelare och det hela utmynnar i en allmän festyra. Nobel står vanmäktig och ser på med en olycklig min. Utspelar sig någonstans mellan Kaspiska havet och Manchuriska slätten, en god stund senare. Nobel Potemkin Alexandra Stackelberg Nikolaj In på scenen kommer Nikolaj farande i en liten vagn. Han stannar, hoppar av och travar med raska steg fram mot skynket. Det församlade sällskapet försöker förvarna honom för att mildra chocken. Tsar Nikolaj jag… … jag kunde inte veta att kaviar och… … och bakteriefloran så att… … att underrätta min släkt Nikolaj drar helt sonika bort skynket och blottlägger ett 8.122,356 långt, tämligen glest staket. Perfekt! VA!???? Perfekt? Vadå? Vafalls? Tänk det tycker jag inte alls! Jo, detta är precis vad vi behöver! Måttar med händerna 1,20 högt! Det finns inte en kines i hela världen som kommer över!